Han kallar sig Guds son
Nas uppträder i huvudstaden ikväll. Han är min absoluta favoritrappare alla kategorier genom tiderna, men ändå har jag aldrig sett honom live och kommer inte att göra det denna gång heller.
Varför inte? Ja, jag kunde helt uppriktigt nämna pengabrist, behov av att vara hemma med barnen, stress, och likande saker, men framför allt handlar det om att jag aldrig har kännt ett stort behov av att se honom uppträda eller ens träffa honom. I det avseendet är han en speciell förebild. Kanske är det just för att hans lyrik och vocals är så otroligt viktiga för mig som det skulle kännas för futtigt att vilja skaka hand med honom eller stå i publiken och hoppas att han skall köra en viss låt. Så gör man inte med någon som har en låtkatalog som är helt sinnessjuk till både kvalitet och kvantitet. Jag skulle ju inte vilja träffa Bob Marley heller, och att se honom live vore inte det ultimata. Nej det ultimata är i sådana här falla att leva med deras musik som mer än musik - med vilket jag inte menar att det påverkar ens stil utan snarare att det är med och formar ens livsåskådning.
Rent innehållsmässigt bör man ju vidare säga att Nas är otroligt motsägelsefull och svårgreppad, nästan splittrad under årens gång, vilket kan förklara varför han är den minsta av de allra största då någon sitter och författar rapkulturens historia. Men förstås hade jag gärna haft möjlighet att gå till the Circus ikväll, och jag hyser inte större respekt för någon annan rappare än Nasir Jones.
